1997 Resan till Sydamerika

I mitten av november 1996 bestämde vi oss för att resa till Sydamerika. Resan bokade vi genom Atlasresor som var försäljare av Temaresor. Det enda papper vi fick före avresan var en bekräftelse med angivande av att vi skulle hämta vår biljett vid Atlas resors kontor på Arlanda.

Onsdag den 1 januari 1997 körde Greger och Susanne oss till Arlanda.

Tillsammans med biljetten fick vi första meddelandet från Tema inför avresan. Det stod bl.a. att vi skulle få sittplatsmarkering till Rio. Vi fick även veta att vår guide heter Ole Jörgen Hansen. På Kastrup skulle vi hämta våra boardingkort vid incheckningsdisken.

Vi fick platser på rad 21 D vid den ena mittengången och rad 22 H vid den andra. Någon ändring gick det inte att ordna där utan vi fick vänta tills de öppnade gaten. Efter en timmas diskuterande fick vi två platser intill varandra i mittenradens mitt 30 E och F. Det var svårt att förstå trasslet eftersom det var flera lediga platser runt våra platser. Vi bytte till D och E, alltså vid sidogången.

Under 2 timmars flygning till London bjöds vi på en enklare måltid med vin. Under uppehållet i London som varade en timma, fick vi som skulle fortsätta till Rio inte lämna planet och därigenom orsaka extra tid att leta reda på vederbörande. Det var många fler avstigande än nypåstigna så det blev ännu fler tomma platser än tidigare.

Middagen började serveras vid midnatt (svensk tid) och startade med en drink. Det fanns mycket att välja på och dom som önskade fick påfyllning. Sedan serverades en mycket välsmakande middag och man fick välja mellan vin, öl eller läsk. Som avslutning serverades glass och kaffe.

När middagen var avslutad dämpades belysningen så att det skulle vara möjligt att sova. Flera gånger under natten gick flygvärdinnor runt och bjöd på juice. Vid 8-tiden tändes belysningen och det fanns möjlighet att utnyttja det tandborstset som tidigare delats ut till passagerarna. Det serverades en mycket smaklig frukost med bl.a. pannkaka.

Brasilien

Planet landade på torsdagen i Rio de Janeiro 10:30 svensk tid dvs. 07:30 brasiliansk tid. Det var alltså 3 timmars tidsskillnad.

Resväg.

Planet ställdes upp ute på plattan och därför fick vi åka buss till terminalen. Vi skulle först passera passkontrollen. Personalen visste inte hur det skulle vara så vi måste byta kö. Till vår undsättning kom en svensk som var representant för flygbolaget och klarade ut begreppen. Personalen kunde ingen engelska. Det var genomgående under hela resan att ytterst få kunde engelska. När vi väl kom i rätt kö gick det fort genom kontrollen. Under tiden hade våra väskor redan kommit så det var bara att ta dem och gå ut genom tullen.

Utanför tullen väntade Ole Hansen, vår reseledare och han anvisade oss en samlingsplats samtidigt som vi fick ett kuvert med diverse handlingar. Kuvertet innehöll en deltagarlista över oss 18 i gruppen, program för hela resan, hotellförteckning, liten ordlista och en lista över platser vi passerade. Ett häfte om Argentina och ett om Chile låg också i kuvertet. Vi fick dessutom en dagbok där det på vänstersidan var förtryckt dagens aktivitet och på högersidan var det linjerat för egna anteckningar. Det mesta av de olika sakerna borde ha delats ut före avresan från Sverige.

När alla samlats fick vi bära bagaget till nästa incheckning samt lämna biljetterna till guiden för den fortsatta resan med gemensam incheckning. Vi skulle samlas om 3 timmar för att fortsätta resan med brasilianska flygbolaget Varig. Av folkhumorn har utrikesflyget döpts till långvarigt och inrikesflyget till kortvarigt. Ute regnade det och hade så gjort i en vecka.

Tiden på flygplatsen fördrev vi med att titta på alla affärer, något taxfree fanns inte. Vi passade även på att växla pengar, det gick bra att växla svenska pengar till brasilianska real. En real motsvarade en dollar, som då motsvarade ungefär sju svenska kronor. Ofta gick det att handla för dollar, så vi behövde inte växla så många gånger.

Planet mot For do Iquacu avgick enligt tidtabellen och vi hade tillsammans fått fönsterplatser. Detta var enda gången under hela resan som vi från början hade bra platser tillsammans.

Efter en timmes resa mellanlandade vi i Sao Paulo. Sao Paulo är Brasiliens största stad med ca 17 miljoner innevånare. Staden är landets ekonomiska hjärta och här finns 50 % av landets industrier. Från luften var det en vacker stad med höghus insprängda i villabebyggelsen och den verkade vara mycket välordnad. Under uppehållet som varade 30 minuter för byte av passagerare fick vi inte lämna planet.

Resan till Foz do Iguacu tog en och en halv timme och under tiden serverades det en mycket välsmakande lunch. Innan vi kom fram till flygplatsen kretsade planet flera varv runt vattenfallen, så vi fick ett första intryck av hur oerhört mäktiga de är.

Vattenfallen.

Passkontrollen var snabbt avklarad och vi hade bara att peka på vilka väskor som var våra, så tog lokalguiden hand om dem. Vädret var klart, solsken och 35 grader C. Resan gick snabbt till hotell Bourbon och vi färdades i en luftkonditionerad buss. Vi hade samma buss under hela vistelsen vid fallen.

Något var på tok för vi fick vänta länge innan guiden kom och meddelade att våra rum inte var klara förrän om en timma. Under väntetiden åkte vi för första kontakten med världens största vattenfall.

Las Camaras, som betyder vattenfall på Guarani Amerindian dialekt, är bredare än Viktoriafallet och högre än Niagarafallet. Några km innan Rio Iguacu rinner det ihop med floden Rio Parana och bildar ett tre km brett vattenfall med cirka 275 olika fall. Det mest intensiva fallet kallas djävulens strupe. Där forsar det fram, från 90 meters höjd, ca 13000 kubikmeter vatten per sekund. Dagens besök var på den brasilianska sidan.

Vi åkte buss in i Nationalparken och stannade vid hotell das Cataratas. Vi var i nivå med överdelen av fallen och kunde höra bruset därifrån. Det var byggt en stig från hotellet ned till fallens lägsta nivå. Längs stigen fanns det ordnade utsiktsplatser.

Tiggande näsbjörn.

På flera platser mötte vi tiggande näsbjörnar. De upptäckte ganska snart om handen var tom och gick genast till nästa. Längst ner i botten av fallen var det byggt en brygga ut mot de största fallen. De som gick ut där blev genomdränkta av vattenkaskaderna. För att inte behöva gå samma väg tillbaka fanns en hiss upp till övre nivån. Plattformen där hissen startade gick så nära fallet att man nästan kunde ta i vattnet.

Resan gick tillbaka till hotellet där våra rum nu var klara. Väskorna var uppburna så det var bara att byta om till middagen. Vi fick ett trevligt rum med utsikt över parken utanför entren.

Just när vi kom upp på rummet kom ett åskregn. Det var över efter en halv timme varefter solen åter sken. På kvällen samlades gruppen i baren för en välkomstdrink. Ole Hansen utnyttjade tillfället att låta var och en presentera sig.

Vid middagen var vi placerade efter eget val vid tre runda bord. Maten serverades från ett gående bord och det fanns otroligt mycket att välja på. Var och en fick betala efter vad man drack. När man sedan kom i säng var det inte svårt att somna.

Fredag morgon serverades en magnifik frukostbuffé i den stora matsalen där julprydnaderna fortfarande var kvar. Jultomten, som kom per cykel eftersom det var snöbrist satt fortfarande kvar i foajén på ett berg av julklappar.

Dagens rundtur gick till världens i drift största vattenkraftverk vid Itaipu. Det är floden Rio Parana som dämts upp några km ovanför sammanflödet med Rio Iguacu och Rio Monday som kommer från Paraguay. Besöket började med en film om kraftverkets utbyggnad.

Efter filmvisningen fick vi åka runt inom området under en timme. Det var 8 bussar som åkte efter varandra.

Paraguay

Nästa punkt på dagens program var ett besök i Paraguay. Vi passerade över floden Rio Parana på bron Ponte da Amizade. Tullaren tittade bara in i bussen kanske han räknade hur många vi var i bussen vid inresan. Vi åkte till staden Cuidad del Este. Bussen stannade strax intill det flotta varuhuset Mona Lisa.

Huset var 7 våningar högt och sålde mest kvalitetsvaror. I källaren kunde man bl.a. köpa en tredjedels liter Chivas Regal för 40 kronor.

Varuhuset.

Vi passade även på att försöka handla i basarerna men det gick trögt eftersom nästan ingen kunde engelska. Resan tillbaks till Brasilien gick långsamt på grund av trafikstockningar. Det gick nästan fortare att gå över bron. Många brasilianare gick över på den paraguayska sidan för att handla eftersom det var mycket billigare. Vi passerade tillbaka till Brasilien på samma enkla sätt. Tullaren tittade bara in i bussen, kanske han kollade att vi var lika många och fick passera.

Färden gick till en flott restaurant La Mamma för lunch. Det serverades många rätter och avslutades med glass och kaffe.

Under vägen tillbaka till hotellet gjordes uppehåll vid supermarket så att vi kunde handla. Eftersom det är mycket varmt är det nödvändigt att dricka mycket för att bibehålla vätskebalansen därför passade vi på att köpa vatten på flaska.

Efter återkomsten till hotellet passade vi på att njuta av den lediga eftermiddagen vid poolen. Det var så varmt på cementplattorna runt poolen att det brändes under fötterna.

Lördag morgon, tidig avresa 07:30 eftersom vi hade en avgångstid med flyget att passa.

För att reglera bilarnas hastighet finns det många stora pucklar på alla vägbanor. Pucklarna är så stora så bilarna tvingas minska hastigheten till nära 0. De är placerade före och i samhällen samt vid vägskälen.

För att komma till vattenfallen på den argentinska sidan passerade vi först den brasilianska tullen och sedan den argentinska.

Vi passerade sedan över floden Rio Iguacu på bron Ponte Internacional Tancredo Neves till Argentina. Vi fortsatte till Porto Canoas som ligger mittemot fallen på den brasilianska sidan. Under promenaden filmades vi av ett filmteam och efter avslutad promenad visades filmen så vi hade möjlighet att köpa en kopia. Innan vi lämnade området hade vi möjlighet att äta lunch.

Aeroporto Argentina var under ombyggnad så allt var mycket provisoriskt. Planet var försenat på grund av problem med en del av passagerarna. Eftersom det var onumrerade platser hade vi ställt oss långt fram i kön och därför fick vi fönsterplatser.

Vi flög med det argentinska flygbolaget LAPA. Det var inte samma service som Varig hade. Efter en stunds flygning gjorde vi en kort mellanlandning. Det tog längre tid än beräknat för planet var överbokat och det tog tid att övertala några att lämna planet och ta nästa.

Ombord fanns tre flygvärdinnor. De verkade mycket valhänta och under första etappen satt dom bara. Under andra sträckan mot Buenos Aires serverade dom med stort besvär tre sandwichar och ett halvt glas sprite, påfyllning var det inte tal om.

Argentina

Tull- och passkontrollen i Buenos Aires passerades smidigt. Både vi och bagaget var snabbt på väg till hotell President som ligger på den 140 meter breda Avenue 9 de Julio inte långt från den stora obelisken.

Hotellet är 17 våningar högt och vi fick ett bra rum på 15 våningen med utsikt över de närmsta kvarteren, men vi kunde även se trafiken på avenuen. På detta hotell hade tomten kommit med en kanske självgående släde. För att markera julen hade man även en grupp dockor i naturlig storlek föreställande de tre vice männen.

Efter samlingen i hotellvestibulen promenerade vi några kvarter till en trevlig restaurant La Chacra. Middagen började med en speciell argentinsk drink pink saure. Vi satt vid ett långbord och stämningen blev från början mycket hög och minskade inte under middagens gång. Det syntes på alla tomma glas.

Efter middagens slut hamnade vi tillsammans med två andra familjer på en uteservering och fördrev någon timma innan det var dags att gå tillbaka till hotellet.

Argentina, som är sex gånger så stort som Sverige, har 33 miljoner innevånare varav 12 miljoner bor i Buenos Aires-området. De första kolonisatörerna var spanjorer som slog sig ner vid Rio de la Platas mynning. Den 9 juni 1816 blev landet självständigt. Landet har skakats av flera militärkupper bl a valdes Juan Peron till president 1946. Han avsattes 1955 men återkom 1973. Han avled 1974 och ämbetet övertogs av hustrun Maria Estela (Eva).

Innan vi lämnade Buenos Aires stannade vi vid San Thelmokvarteret.

San Thelmokvarteret.

Varje söndag pågår här en antikvitets marknad. Hela torget och angränsande gator var täckta med stånd som sålde antikviteter av skilda slag och värde. I några hörn fanns tangoorkestrar med och utan dansande par samt även solouppträdande.

Efter detta körde bussen norrut ca åtta mil. Vi passerade flera Countryklubbar innan vi kom fram till dagens mål, en estacia på Pampas.

Vi var inte ensamma utan det var redan åtta busslaster före oss. Det var öppet hus varje söndag och onsdag. Vi välkomnades med en varm pirog och en mugg med vin. Det fanns sedan möjlighet att dels rida på hästar som i vissa fall knappt ville röra på sig samt att åka kärra med småpojkar som kuskar.

Så småningom samlades vi i ett stort tält med många långbord. Det serverades en enkel lunch med bl a grillat kött och korv. Till måltiden serverades vin. Som avslutning blev det en show som började med en presentation från vilka olika länder besökarna kom ifrån. Sedan följde en dansuppvisning med både tango och folkdanser. Det bjöds även tillfälle att dansa tango där även gauchos deltog.

Hästuppvisning.

Avslutningsvis blev det givetvis hästuppvisning. Det var fem olika grupper löshästar i olika färger. I täten på varje grupp red en gauchos med en handhäst. Under halsen på handhästen hänge en pingla med olika klang för varje grupp så löshästarna följde sin speciella klang.

Om man ska jämföra med Pustan i Ungern så var det mer gemytligt på Pustan eftersom vi där var bara vår grupp. Här försvann uppvisningen bland alla åskådare. Efter återkomsten till hotellet gick vi en promenad i staden och besökte bl.a. ett stort varuhus.

På måndag förmiddag gjorde vi en rundtur genom Buenos Aire centralare delar. Vi började vid begravningsplatsen i Recoleta. Den liknar en stad med gator som är någon meter breda. Ovanför varje grav är det byggt ett hus och själva gravplatsen är någon eller några våningar under marknivån. Man såg tavlor över personer som varit döda i flera hundra år och som regel var det välbärgade personer och deras efterlevande som ägde platsen. Om skatten för platsen inte var betald såldes den efter sex år.

Bland alla berömdheter som ligger begravda där var president Juan Peron andra hustru Maria Duarte (Evita)

Eva Perons grav.

Vid sidan av begravningsplatsen låg kyrkan Iglesia del Pilar. Hela Roseletaområdet är ett exklusivt område med eleganta boutiques och restauranter.

Inte långt därifrån ligger den 400 hektar stora och välskötta Palermoparken. Vi passerade Operahuset som låg strax invid vårt hotell. Nästa stopp blev vid Plaza Congresso med Nationalkongressen, som påminner om Washington. Därefter åkte vi till Plaza de Mayo med Goverment, house Casa Rosada, Metropolitankatedralen och City Hall.

Sista längre stoppet blev det i de pittoreska hamnkvarteren La Boca där de första italienska immigranterna bosatte sig. Sedan vi beundrat de färggranna byggnaderna vid den lilla gatstumpen El Cainito blev det paus vid ett mysigt hamnkafe. Väggarna var bl a prydda med sedlar av olika valörer från världens alla hörn. I övrigt hade lokalen bibehållit mycket av sina gamla inventarier. På återvägen till hotellet passerade vi några gallerier dit intresserade kunde återvända senare.

Under eftermiddagen gjorde vi besök i några affärer i närheten av hotellet samt förberedde oss för kvällens show. Kvällen tillbringade vi vid tango- och folkfestshowen Casa Blanca. Vi var bland de tidigaste gästerna och placerades runt två runda bord nära den runda scenen men så att alla skulle kunna se de agerande. Det serverades en välsmakande middag med vin. Tiden var väl avpassad så vi hann äta i lugn och ro innan föreställningen började. Det var en sprakande show med artister i världsklass. Det var ca trettio artister som deltog i finalen. Den började med att gästerna presenterades med varifrån dom kommit. Under själva finalen serverades ett glas champange för att ytterligare höja stämningen. Efter fyra timmar var vi tillbaka på hotellet.

Tisdagen 7 januari skulle vi flyga söder ut till San Carlos de Bariloche. På flygplatsen var det stor trängsel och i det närmaste kaos. Incheckningen gick dock utan större besvär. Även denna gång flög vi med Lapa, där det som vanligt var onumrerade platser. Eftersom resan tog över 2 timmar fick vi bättre mat än vid förra tillfället. San Carlos de Barloche är centrum i de Argentinska sjödistrikten och under vintern är det landets mest berömda skidort. Staden ligger 770 meter över havet. Hela området är sedan 1903 nationalparken Nahuel Huapi.

Flygfältet ligger utanför staden i en fullständig ödemark. Utcheckningen gick som vanligt smidigt. Vid rundresan med bussen passerade vi genom staden och stannade vid en skidlift. Liften var en vanlig stolslift med säte för två personer. Vi förflyttade oss upp till en nivå 300 meter högre upp. Luftfärden varade i tio minuter. Uppe på platån var det en bedårande utsikt. De högsta topparna inom området var 2300 meter höga. På platån fanns servering så vi kunde få en sandwich.

Nästa stopp var vid en träkyrka med utsikt över hamnen där morgondagens båtresa skulle starta. Den mesta bebyggelsen inom området påminde om våra vintersportorter. Vi åkte tillbaks till staden och inkvarterades på hotell Edelweis. Hotellet ligger högt över staden och vi fick rum med utsikt över stan och sjön Lago Nahuel Huapi .På kvällen var vi ute och tittade i en del affärer men fann inget som passade att köpa. Priserna ligger ganska högt. På rummet fanns en utomhustermometer och den visade på fjorton grader Celsius. Under natten sjönk den till nio grader Celsius.

Onsdagen startade med 45 min bussresa till Porto Paauelos, där vi gick ombord på katamaranen. Båtturen på viken Brazo Blest tog en och en halv timma men tyvärr hindrades utsikten av regn men de 2000 meter höga topparna kunde skönjas genom diset. Vid Porto Blest blev det bussresa i 20 minuter genom urskog med mycket stora träd till sjön Lago Frias.

Vid Porto Alegre gick vi ombord på en mindre katamaran. Vattnet i sjön är alldeles grönt genom påverkan av mineralerna i området. Vid Porto Frias bars våra väskor in i den argentinska tullstation. Sedan vi pekat ut våra väskor bars dom ut i nästa buss, som var chilensk och mycket mindre men precis lagom för att vår grupp skulle få plats. Till gränsen bar det uppåt hela vägen.

Chile

Vid gränsen gjordes ett fotostopp vid Pazo de Perez Rosales. Gränsområdets högsta berg Monte Tronador är 3491 meter högt. Efter gränsen började vägen luta utför och på vissa platser ganska brant. Ytterligare stopp vid en postering med ridande gendarmer.

Denna bussträcka avslutades vid den chilenska tullstationen Peulla. Här skedde en kontroll av bagaget. Det var inte tillåtet att föra in livsmedel utom choklad som var en stor artikel i Argentina. Några fick öppna alla sina väskor men vi klarade oss med att öppna den ena av vårt handbagage.

Efter tullkontrollen serverades lunch vid den närbelägna restauranten. Därefter blev det en kort busstur före sista båtturen på sjön Todos los Santos. Denna gång var det en stor katamaran. Resan tog två timmar och vi passerade både vattenfall och vulkaner över 2600 meter.

Katamaran.

Ju längre resan varade dessto fler bebodda delar kunde vi se. Vid Petrohuo fortsatte vi sista delen av dagens resa med buss till Porto Vara. Större delen av resan gick längs sjön Lago Llanquihue.

Vi bodde på hotell Colonel del Sur där vi hade ett bra rum med en enastående utsikt över sjön och delar av stan. Vi avslutade dagen med en drink i baren och sedan middag med vin i hotellets matsal.

Chile har 13,5 miljoner innevånare varav 4,5 miljoner bor i Santiago med förorter. Det chilenska fastlandet är större än något västeuropeiskt land. Spanien började koloniseringen av Chile under 1530-talet genom att erövra Inkariket. Santiago grundlades 1541 och Chile blev självständigt 12 februari 1818.

I Chile är läkarbehandling kostnadsfri! En chilensk Peso motsvarade ungefär fyra svenska kronor.

Vi började med en rundtur genom Puerto Varas och fortsatte sen 20 kilometer mot kusten, till Puerto Monti. Staden grundades av tyska nybyggare under 1850-talet. I centrum ligger den gamla katedralen från 1856, byggd i trä.

Efter detta åkte vi ner till fiskehamnen och fick se en del av dagens fångst. Det var mest småbåtar som hade varit ute. Vi gick även en runda på en närbelägen marknad innan det var dags att åka till flygplatsen.

Eftersom lokalguiden sa att det bara skulle serveras sandwich på planet passade vi på att äta på flygplatsen. Vi flög med chilenska flygbolaget LAN. Vi hade platser långt ifrån varandra men guiden flyttade om så vi satt tillsammans.

Under större delen av resan flög vi längs med Anderna och kunde se många vulkaner och några av dem var verksamma eftersom rök steg upp ur kratrarna. Det serverades en god lunch under färden.

Efter 100 mil landade vi i Santiago de Chile. Direkt efter utcheckningen, som gick snabbt som vanligt, åkte vi en rundtur i staden.

Vi besökte bl.a. Modenapalatset och torget Plaza de las Armadas. Det blev även tid att växla pengar och köpa frimärken.

Rundturen avslutades i den stora Parken Teleferico. På toppen av berget finns den stora Mariastatyn. Det gick att åka gondol upp men vår buss körde på de små slingrande vägarna upp till högsta platån. Den sista branta biten fick vi gå till fots.

Vi bodde på hotell Plaza San Francisko. Hotellet ligger på Avenue Libertador Bernardo OHiggins. Som vanligt fick vi ett bra rum med utsikt över den trafikerade gatan och Iglesiakyrkan.

Sedan vi fått rumsnyckel bjöd hotellet på välkomstdrink. Middag åt vi i hotellets matsal. Efter middagen gjorde vi en kortare promenad. Vi var varnade för att bära synliga värdesaker för kriminaliteten är mycket stor i Santiago.

Hotellet har flera säkerhetsvakter i anslutning till ingången. Trots detta blev en i gruppen rånad. Det var fyra stycken som skulle ta en promenad efter middagen. Dom hade inte gått långt förrän det komr en springande bakifrån och sliter kavajen av en av männen och försvinner bort. Inget mer hände än att kavajen var borta och med den pengarna som låg i bröstfickan.

Fredagens bussutflykt började med ett stopp vid en ädelstensaffär, Bluestone, där det fanns möjlighet att köpa förstklassiga smycken.

Färden fortsatte sedan söderut till Maipo. Vinodlingarna etablerades under 1850-talet av industrientreprenörer. Dessa köpte mark, ordnade med konstbevattning, importerade vinstockar och vinodlare från Frankrike Till en början var det bara lokal produktion i mindre skala men nu är det en stor industri.

Under 40- och 50-talet köpte vi Vino de Chile för 2.85 flaskan i Sverige.

Vi stannade vid ett av de största vinhusen i dalen Concha y Toro. Tillverkning startade 1883 och är ett av landets ledande vinproducenter. Vi fick passera en del av tillverkningen. Det var åtskilliga ekfat som var staplade ovanpå varandra. Ett ekfat används högst tre gånger och därefter utnyttjas det vid konjakstillverkning.

Vinprovning.

Hela rundvandringen avslutades sedan med vinprovning. Vi fick provsmaka flera sorter och sedan var det bara att bestämma sig för vilket vin som var bäst.

Efter detta var det dags att åka till restaurant La Vagui la Echad där vi bjöds på en god lunch med vin och musik. På kvällen var vi ute på en kortare promenad för att studera folklivet.

Lördagens resa gick till hamnstaden Valparaiso. Vi passerade bl a en stor koppargruva. Många gruvor är dagbrott och världens största dagbrott ligger i Chile. Chile är världens största kopparproducent. 1971 förstatligade Allenderegimen de stora koppargruvorna. Det bryts även silver, guld och järn. Som biprodukt vid brytningen får man molybden, som används i stållegeringar.

För att undvika att vägarna ska behöva klättra över bergen så går dom genom långa tunnlar. Efter tunnlarna kommer man ut på den bördiga Curacavidalen. På de konstbevattnade fälten odlas vindruvor, frukt och grönsaker.

Valparaiso ligger på ett fyrtiotal kullar och är en gammal anrik hamnstad vid Stillahavskusten. Det hade sin glansperiod innan Panamakanalen öppnades 15 augusti 1914.

Innan vi kom ned till hamnen stannade vi vid ett museum med konst från Påskön. Vi fick en längre redovisning av museets historia och dess konstskatter.

Lunchen åt vi på en trevlig fiskrestaurant med utsikt över Stilla Havet. Vi åt givetvis fisk i form av soppa med ostgratinerade musslor som förrätt. Det var tyvärr inte världens sensation.

Efter lunch åkte vi söderut till utsiktsplatsen Mirador o'Higgins. Denna stadsdel påminner mycket om systerstaden San Fransisco.

Sjölejon.

På några små öar vid sidan om utsiktsplatsen såg vi en del sjölejon. Färden gick ner till Valparaisos hamn.

Vi gjorde stopp i själva hamnen där det bl a fanns en del småbutiker. Själva hamnområdet var inte något trevligt område för lugna promenader. Bussen körde sedan upp genom staden till en fin utsiktsplats där man fick en bra överblick över hamnen och den livliga trafiken på havet. Det låg ett flertal örlogsfartyg förankrade på redden.

Återresan gick sedan direkt tillbaka till hotellet så vi hade tid över till en sista promenad och shopping.

Eftersom bussen skulle gå 06:00 till flygplatsen blev det tidig väckning på söndagen. Det var för tidigt för frukost i matsalen så det serverades bara kaffe med kaka i baren.

Som vanligt fick vi skilda platser på planet men det gick att byta inom gruppen så vi fick sitta ihop. På flygplatsen fanns taxfreeförsäljning men urvalet var ganska minimalt.

Vi flög även nu med chilenska flygbolaget Lan och passerade åter över Anderna och kunde i det klara vädret se de verksamma vulkanerna.

Under färden till mellanlandningen i Sao Paulo bjöds vi på lunch med pannkakor. Efter mellanlandningen var det 45 minuters flygtid till dagens mål Rio de Janeiro. Före landningen bjöds vi på bulle och juice.

Utcheckningen gick som vanligt mycket smidigt.

Rio de Janeiro

Brasilien är världens femte största land. Landet upptäcktes av portugiserna våren 1500. Trots stridigheter både med Spanien och Frankrike var Brasilien en portugisisk koloni fram till 1825 då Portugal erkände Brasilien som självständig stat.

Den mest ombesjungna staden är Rio de Janeiro och i de brasilianska sångerna Cidada meravilliosa kallar man den ofta den underbara staden.

Staden har ett väl utbyggt trafiksystem med många och stora motorvägar ibland genom tunnlar som är imponerande. På vägen till hotellet stannade vi vid den stora anläggningen för karnevalen i början av februari. Man höll redan på med förberedelserna och vi fick en redogörelse om sambaskolor och bedömningen vid tävlingarna.

Rio de Janeiro ligger på ett flertal kullar och en av de mest berömda är Sockertoppen.

Sockertoppen.

För att komma upp till toppen åkte vi med linbanan. Gondolen var stor och tog 75 personer per tur. Halvvägs upp bytte vi till nästa gondol. Sockertoppen är 396 meter hög.

Det är en fantastisk utsikt över staden och ut över Copacabanabukten med den världsberömda stranden Copacabana och längst bort skymtade vi vårt hotell Rio Place. Tyvärr kunde vi inte se svenska marinens skolfartyg Karlskrona som just då besökte Rio.

Eftersom vi av någon anledning var i tidsnöd blev det mest en språngmarsch på nedvägen.

Hotell Rio Place var ett mycket fint hotell och vi fick rum på sjätte våningen. Från vår balkong kunde vi se Sockertoppen och rakt nedanför kanonkupolen på forte Copacabana och utanför var Atlanten. Balkongen låg i söder så vi kunde sola på morgonen men efter några timmar försvann solen eftersom den klockan 12:00 står i norr på södra halvklotet.

På kvällen var vi ute på en promenad på stranden och beskådade kvällslivet samt åt en hamburgare.

Måndagens huvudmål var berget Corcovado. På toppen av berget står den berömda Kristusstatyn.

Kristusstatyn.

Höjden av berget är 719 meter. Det finns två möjligheter att ta sig upp till platån. Den ena möjligheten är en smal och slingrande väg. Vi valde den andra nämligen bergståget. Järnvägen invigdes 9 oktober 1884. I början användes ånglok som ersattes 1910 med elektriska lok. Sedan 1979 används schweiztillverkade lok som kan transportera 124 passagerare. Drivningen sker med kugghjul. Banans längd är 3824 meter.

Utefter banan finns hållplatser för av och påstigning samt halvvägs plats för mötande tåg. Banan går genom skog med tropiska träd och buskar. Resan upp tar 17 minuter och ner 22 minuter, hastigheten upp är 15 och ner 12 kilometer per timme.

På toppen har en 8 meter hög sockel gjutits. Själva statyn är 30 meter hög och avståndet mellan händerna är 28 meter. Hela monumentet väger 1,145 ton. Det tog fem år att bygga monumentet och det invigdes 12 oktober 1931.

Vi hade tur när vi var där uppe för det var klart väder, så vi kunde beundra utsikten. På nervägen drygt en kilometer från slutstationen vid en hållplats hände det något med kugghjulen. Föraren gick av och an och tittade under tåget men vi fick inte veta vad som stod på.

Efter en halv timme fick vi se vår lokalguide på väg ner utan att säga något. När vi frågade henne sa hon att vi kunde nog börja gå neråt. Visserligen kanske det skulle komma en buss till hållplatsen men det skulle ta lång tid Så det var bara att välja.

Först skulle vi ta oss ner från vagnen till marknivån. Trots att det var en station var det ett hopp ner på nära en meter Sen var det bara att börja promenera neråt. Det var brant lutning så det var inte svårt att få fart och anpassa hastigheten till att avståndet stämde till mellanrummet mellan slipersen.

Så småningom hade alla kommit ner och vi kunde fortsätta rundturen. Lokalguiden berättade att under alla hennes år som guide hade det bara inträffat en gång tidigare att tåget blivit stående.

Vi åkte förbi den stora sjön Lagoa som ligger mitt i centrum av stan. Vi passerade även Botaniska trädgården. Innan vi åkte tillbaka till hotellet gjorde vi en kortare rast vid San Conradostranden. Vi passerade även den långa stranden vid Arpoador.

En del av eftermiddagen använde vi till att handla. När vi stod utanför en bar och diskuterade kom en dam fram och frågade om hon kunde hjälpa till med något. Hon pratade visserligen dålig engelska men hon var i alla fall en av de få som kunde. Hon visade på olika alternativ och vi bestämde oss för en bar längre bort på gatan som hon rekommenderade.

Baren var inte svår att hitta, priserna var inte så höga och det fanns mycket att välja på. Det fanns ingen som förstod engelska men vi fick plats vid bardisken. Efter mycket pekande bestämde vi oss för grillad kyckling med pommes frittes. Vi fick in ett stort fat med kyckling som vi inte orkade äta upp. Vi såg att andra gäster tog med sig sina rester i påsar. En dam bland de andra gästerna kom till vår undsättning och såg till att vi fick en påse. Hon pratade utmärkt engelska.

Våra rester kom väl till pass på kvällen som tilltugg till kvällens drink som vi tog innan vi åkte till sambashowen.

Även under denna vistelse blev en i gruppen rånad. Han låg på stranden och hade lagt sina shorts kvar och gick ut för att bada. När han kom tillbaka var shortsen kvar men utan pengar och en tagen filmrulle som var borta. 10000 kronors kameran var kvar. Den var förmodligen för svår att omsätta till kontanter.

På kvällen skulle vi gå på sambashow, men på teatern serverades ingen mat utan vi åt på en närliggande restaurant. Middagen började med en drink och sedan gående smörgåsbord. Det fanns mycket att välja på, bland annat kondorägg. Dessa var mindre än hönsägg och på bordet stod en stor skål fylld till bredden. Hur man fått tag på så många ägg fick vi inte klart för oss.

Vi hade bara hunnit till hälften när varmrätten började serveras. Den bestod av grillat kött i alla former, varje slag var på ett stort spett och servitören stödde spettet på tallriken och skar bitarna direkt på våra tallrikar. Antalet spett med olika rätter var cirka 15. Problemet var att hinna smaka av alla sorter för som vanligt var det bråttom för att komma iväg till teatern.

Sambashow.

Vi kom precis när ridån gick upp och fick bra platser. Det serverades bara drinkar. Sambaorkestern spelade under en halv timme innan själva föreställningen började. Under tiden gick två av damerna från ensamblen omkring så att dom som önskade kunde bli fotograferade tillsammans med dem.

Sen började en två timmars föreställning. De dansande var som regel åtta i varje grupp och hade oerhört vackra kläder sm byttes inför varje nummer. Även här presenterades publiken med vilket land dom kom ifrån.

På tisdag förmiddag ordnades en frivillig tur till slummen. Det finns flera improviserade slumstäder som kallas favelas och som inte bör besökas enskilt.

Eftersom vi sett nog med slum följde vi liksom hälften av gruppen inte med utan passade på att sola samt packa för hemresan. På eftermiddagen blev det en avskedsdrink på terrassen innan det bar iväg till flygplatsen.

Terminalen är extremt ultramodern och jag tror att det inte finns något liknande. Det var individuell incheckning och vi hade tur att komma långt fram. Det gick mycket långsamt bland annat att finna platser. När vi kom in i avgångshallen och passade vi på att handla i taxfreeshoppen.

Efter någon timme var bara hälften av gruppen inne. Det hade varit datafel och därför hade dom fått stå i kön hela tiden. Vårt plan avgick nästan i tid till Sao Paulo där vi bytte till det långvariga flyget. Ombord på planet fanns besättningen som skulle flyga oss nästa etapp.

Vi kom så småningom ombord och planet kunde starta något försenat mot London. Planet var fullsatt och servicen var lika förstklassig den här gången också. Middagen serverades efter midnatt och började med drinkar och sedan en utsökt måltid med vin.

Efter frukosten på onsdag morgon fick vi höra att det var oklart med landningen i London. Engelskan var svår att förstå. Så småningom var det klart så vi kunde landa. Planet ställdes upp på plattan. Det var många som skulle av. Vi som skulle fortsätta fick lämna planet. Avstigningen hade börjat men avbröts plötsligt. Vi var inte i London utan i Manchester.

Eftersom det av naturliga skäl inte fanns några bussar tillgängliga för transport till terminalen fick dom som skulle stiga av återvända till sina platser och vänta. Vi fick inget klart besked om varför vi inte fick landa i London. Ett besked var att det var för dimmans skull, det andra sa att eftersom vi var försenade förlorade vi vår plats i kön och därför dirigerades vi om till Manchester.

Efter lång väntan kom det bussar så att de som skulle av kunde åka in till terminalen för vidare transport med tåg eller buss. Den enda service vi fick var bränslepåfyllning. Någon påfyllning av mat eller tömning av de redan överfulla toaletterna blev det inte eftersom det inte var planerat här. Efter fyra timmars väntan fick vi starta mot Köpenhamn. Den enda mat och dryck som vi fick var det som var kvar från middagen och frukosten.

Det var de mest framfusiga som fick något, övriga blev utan. Det var synd om flygvärdinnorna, dom gjorde så gott dom kunde men fick ändå ovett av några av resenärerna.

Vårt anslutningsflyg till Arlanda hade givetvis avgått i rätt tid. Vi blev ombokade till ett plan, som skulle avgå 40 minuter senare. Vi hann med att handla på taxfree där man infört stämpling av billjetten så det gick bara att handla ransonen. Vi hann inte utnyttja erbjudandet att äta eller handla för 200 kronor, vilket vi fick som kompensation för förseningen.

Vi kom till Arlanda 2 timmar försenade. Våra resväskor fanns inte med utan de kom hem till Uppsala dagen efter. Det underliga var att några i gruppen fick en väska.

Eva, Christer och Maria hade ringt upplysningen Arlanda och fick beskedet att planet var i tid. Att vi var försenade till Köpenhamn fick dom inte veta förrän senare på Arlanda.

Det var en mycket trevlig resa. Samtliga i gruppen var mycket resvana och alla tog hänsyn till varandra. Reseledaren var en både kunnig och trevlig norrman, enda felet var att han inte pratade skandinaviska utan utpräglad norska. Vid ankomsten till Rio fick vi ett detaljprogram med tider som stämde vid alla tillfällen. Det var inga tidiga morgnar utom när vi hade flygtider att passa.